Vi måste prata om förlossningsrädsla 

Nu är det över ett år sedan jag födde barn, vilket var så häftigt. Men vägen dit var ett jäkla helvete. Det är så sjukt att människor idag 2017 inte ska få bestämma över sin egen kropp eller hur man ska föda barn. När man vill ta bort sitt barn i magen, då har man något att säga till om, men när man vill föda barnet till världen då står man totalt maktlös. Det finns så många förlossningsrädda kvinnor vars rädsla viftas bort i en handvändning. Kvinnor som aldrig vågar berätta om sin rädsla eftersom det är lite pinsamt. Alla andra klarar ju av att föda barn. Kvinnor som förminskas av både vården och omgivningen som tappar sitt självförtroende totalt. Att föda barn ses lite som ett mandomsprov för kvinnor. Riktiga kvinnor föder barn. Detta är jätteproblematiskt och därför måste vi prata om förlossningsrädsla!

Det är få som känner till min extrema förlossningsfobi, men jag har varit förlossningsrädd sedan jag var sju år gammal. Men eftersom alla kvinnor (väldigt många iallafall) idag föder barn tänkte jag att rädslan skulle gå över när man blev vuxen, vilket alla runtomkring också sa. Men min rädsla gick aldrig över. I perioder tänkte jag på förlossningar varje dag och mådde jättedåligt. Tankarna kunde ta över hela vardagen. Jag försökte ibland ta upp detta med olika psykologer jag träffade under åren (var där av andra anledningar) men alla sa att man behövde bli gravid för att få hjälp. 

Eftersom jag gärna ville ha barn fick man ju lov att bli gravid då, och redan på första mötet med barnmorskan i v 6 berättade jag om min förlossningsrädsla och att jag ville föda med kejsarsnitt. Min barnmorska var helt underbart och tog mig verkligen på allvar. Hon skickade remiss till Auroramottagningen samt till en psykolog. Detta är alltså människor man får träffa som ska övertala en att föda barn vaginalt innan man träffar en läkare som kan ta ett beslut. Hela graviditeten var en enda lång övertalningsperiod som gick ut på att skrämma upp en så mycket det bara gick.  Alla risker med kejsarsnitt, hur dåligt det var för barnet osv. Jag som var fullt frisk med en helt normal graviditet borde föda vaginalt, sas det. Mitt psykiska mående verkade inte lika viktigt. Jag fick höra att man inte förstår något när man är sju år och att jag inte kan bygga min förlossningsrädsla på något jag hörde eller kände då. Mitt i denna strid behövde man även hantera alla kvinnor man mötte under graviditeten som ville berätta om sina egna förlossningar. Även fast man helst ville skrika och springa därifrån fick man ju vackert sitta kvar och låtsas lyssna medan man tänkte på söta katter eller något annat mer uppmuntrande. Jag hade dock ett jättebra stöd från min barnmorska och det var så skönt!

Hos psykologen blev jag erbjuden att gå i KBT. Det låter ju fint. Problemet var bara att man var tvungen att gå behandlingen med inställningen att man ville föda barn vaginalt. Och eftersom jag inte ville det så var det svårt att gå i KBT. Jag och psykologen pratade och pratade och pratade, men eftersom hon inte hade någon makt att besluta något och jag fortfarande inte ville föda vaginalt så kom vi inte någon vart.  

Jag fick senare träffa en barnmorska på Auroramottagningen. Hon berättade om alla risker med kejsarsnitt och att jag inte behövde vara orolig över en vaginal förlossningen för barnet kommer alltid ut vare sig man vill eller inte. Eeeeh jaha?! Den informationen hjälper inte mig i min rädsla. Det finns myter om människor (främst i det stora landet i väst) som önskar snitt av bekvämlighetskäl (utan rädsla inblandat),  till exempel för att de inte vill ha förstörda underliv eller vill ha ett leveransdatum. Sådana rykten förstör mycket för människor som har förlossningsrädsla som aldrig blir tagna på allvar. 

10 psykologsamtal, 2 Aurorasamtal och 2 läkarsamtal senare fick jag i vecka 34 äntligen mitt kejsarsnitt beviljat. Och jag fick ett datum då min son skulle plockas ut. Min graviditet bestod alltså av 34 veckor sjuklig ångest och känslan av att hata att vara gravid för att sedan övergå i 5 veckors oro över att förlossningen skulle starta för tidigt.

Det värsta är kvinnor (ja det är oftast kvinnor) som försöker FÖRNEKA att förlossningsrädsla/förlossningsfobi finns. Kvinnor som själva fött barn och säger att det inte är någon fara. Eller kvinnor som säger ”jag var också rädd, men det gick över” Det är inte så som rädslor/fobier fungerar!! Jag kan inte säga till någon som har spindelfobi att spindlar inte är något farligt. Men förlossningsrädsla ses idag inte som en rädsla/fobi som andra, vilket också gör det väldigt svårt att prata om. 

Det är inte många som vet att jag snittades pga förlossningsrädsla. Till de flesta sa jag att barnet låg i säte eller att det blivit komplikationer eller så lät jag dem tro att snittet var akut. För människor som inte har en rädsla eller fobi har jättesvårt att sätta sig in i andras rädslor och fobier. Och speciellt när det handlar om att föda barn som är så naturligt och något som alla gör. Det gör också att man inte pratar om komplikationer efter vaginala förlossningar, vilket för att tusentals kvinnor lider i det tysta. 

Alla säger att vaginal förlossning är bäst för barnet, och vem vill inte sitt barns bästa? Men för att barnet ska må bra måste även mamman må bra och jag tror inte all den stress och ångest jag kände under graviditeten gynnade mitt barn i magen. Den gjorde snarare att det blev svårare att knyta an. Hur ska jag kunna älska barnet i magen när jag hatar att vara gravid. Hur ska jag kunna se en framtid med mitt barn när alla tankar bara ligger på förlossningen som jag tror är slutet på livet? Eftersom jag i övrigt var frisk var risken för komplikationer under snittet inte högre än om jag skulle tvingas genomgå en vaginal förlossning.

Att förminska kvinnor på ett sånt sätt som många i vården gör och tvinga dem att föda på ett sätt som inte känns okej är bara helt fruktansvärt. I Göteborg är de hårdast i landet vad gäller snitt av humanitära skäl och många kvinnor blir tvingade att föda vaginalt trots att de träffat psykologer och Aurora. Ofta ligger kvinnans öde i händerna på EN läkare som tar beslutet på egen hand. I en sådan situation är man som höggravid kvinna extremt utsatt och ofta drar de ut på beslutet fram till vecka 36/37. Blir en kvinna nekad orkar/hinner hon oftast inte göra om processen på något annat sjukhus. 

Tack vare Facebook har jag fått möjlighet att prata med andra med förlossningsrädsla och man inser att man inte är ensam. Jag har hört så många hemska historier om hur kvinnor i min situation blivit bemötta av läkare att jag inte finner några ord. Om kvinnor som tvingas in i sin största mardröm hamnar i djupa depressioner efter förlossningen som kan ta jättelång tid att bearbeta. Men också om många kvinnor som krigat för sin rätt och som med stöttning av andra i samma situation fått sina snitt beviljade och fått den förlossning de drömt om . 

Och världens bästa förlossning fick också jag. (Förutom att den startade av sig själv med dunder och brak några timmar innan mitt planerade snitt och fick mig i panikläge, så himla glad och tacksam att jag slapp fullfölja det där). Den 4 januari 2016 kl 08.42 föddes Marius – min finaste son! Allt var helt super och jag skulle gärna gjort om det. Jag tänker ofta på vilken fantastiskt graviditet och förlossning jag kunde haft om jag bara blivit tagen på allvar från början. Om vården hade lyssnat på mig och låtit MIG bestämma över min egen kropp. Men de verkar inte vilja att man ska vara glad i onödan. När Marius var endast 3 dagar gammal träffade jag en läkare för undersökning och de första hon sa var: ”bara för du snittades nu betyder det inte att du inte kan föda vaginalt nästa gång”. Att man skulle hamna i den diskussionen 3 dagar efter sin förlossning trodde jag inte. Att jag hade gjort en jättestor bukoperation som tydligen kan ge sååååå mycket komplikationer var inget hon frågade eller brydde sig om. Och ingen annan har brytt sig sedan dess heller. 

Till mig sa vården att jag måste bli gravid först innan jag får hjälp för en gravid kvinna känner annorlunda inför en förlossning. När jag väl blev gravid sa de att jag kommer känna annorlunda i slutet av graviditeten för då förbereder sig kroppen på förlossningen. Men jag har alltid känt samma. Jag känner samma känslor inför en vaginal förlossning när jag var 7 år, när jag var 20 år, när jag var gravid, och även nu ett år efter mitt kejsarsnitt. Men så länge jag fysiskt är fullt frisk kommer mitt psykiska mående alltid komma i andra hand i förlossningsvården, och det är verkligen helt sjukt!

I framtiden vill jag gärna ha ett barn till för Marius skull, och sedan han föddes har jag tänkt på förlossningar VARJE dag. Hur ska det gå? En del säger att det är lättare att bli beviljad andra gången, men vågar man chansa? Eller blir det att tvingas gå igenom hela processen igen? 

Men nu försöker jag leva i nuet. Jag har jag ett vackert ärr på magen som alltid kommer påminna mig om den här kampen som ledde mig till det finaste jag någonsin haft  Min Marius!

Gravid v 27 och väntan på beslut var olidlig

Finaste ögonblicket

Märkt för livet ❤

Annonser

15 reaktioner på ”Vi måste prata om förlossningsrädsla 

  1. Helt sjukt att inte låta kvinnor bestämma själva. Det talas ju mycket om valfrihet inom vården och att patienten ska vara delaktiga men gäller tydligen anses gravida inte kapabla till det? Helt sjukt också det du behövt gå igenom. Onödigt lidande för dig och onödiga resurser för vården och samhället.

    Jag var inte förlossningsrädd. Däremot upplevde jag en sån maktlöshet på grund av hur jag blev behandlad av vården sista veckorna att jag titt som tätt ligger sömnlös på nätterna för att jag har sån jävla ångest (aldrig känt så tidigare). Jag undrar om jag ens ska våga mig på att bli gravid igen, trots att jag gärna vill ha syskon. Din historia är ju inte direkt upplyftande men nog så viktig att berätta.

    Behöver jag ens säga att när jag tagit upp det här med min barnmorska sa hon att det går över efter ett tag när barnlängtan tar över…. 😪

    Gilla

  2. Sicket inlägg!!
    Jag skulle aldrig i livet föda barn ”vanligt” o fick beviljat snitt med min pojk (född september -14.) o på Borås lasarett så sa min barnmorska att har jag fått beviljat snitt med pojken så behöver jag inte kriga igen, så me min tös (född April -16.) fick jag ett snittdatum i brevlådan utan att bråka, kriga, kämpa, vara orolig o nervös o sömnlösa nätter – Hoppas att d blir så för dej med när d e dags för ett syskon!

    Gilla

  3. Jag blir förbannad bara av att läsa detta. Att ens psykiska mående inte tas på allvar. Jag kämpade själv till vecka 37 för att få snitt beviljat efter en traumatisk första förlossning som slutade med svåra komplikationer och smärtor i månader. Jag blev nekad! Jag pratade med psykologer, va på flera aurora samtal, träffade 3 olika läkare på 3 olika sjukhus. Alla sa samma sak. Jag räknas som ung och frisk och jag har ju faktiskt fött barn tidigare. Andra barnet brukar födas lättare och snabbare. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så maktlös och förminskad. Jag förstår verkligen inte varför vi inte kan bli tagna på allvar. Hela graviditeten var ett helvete. Sån tur var sluta allting bra men en fin, frisk flicka och utan komplikationer för min del. Vägen dit däremot önskar jag inte att någon ska behöva gå.

    Gilla

  4. Det borde vara upp till var och en hur man vill göra. Jag har fött båda mina barn med Kejsarsnitt av psykosociala själ. Jag sa redan på första mötet på MVC att jag ville ha snitt. Min barnmorska frågade om jag ville prata med någon och lyfte fram alla fördelar med vanlig förlossning. Jag var helt bestämd och sa att det var slöseri både på min och deras tid. Jag fick en remiss till läkare på sjukhuset. Väntan på detta möte, som jag tror var runt v 30, var full av ångest för mig. Mötet tog ca 30 minuter och jag blev beviljad kejsarsnitt direkt. Jag kände mig absolut hörd och sedd av läkaren. Sedan kunde jag njuta av de sista veckorna. Min tjej låg sedan i säte så med facit i hand hade det blivit snitt oavsett. Andra gången sa jag till direkt igen och fick remiss till läkare på sjukhuset. Det mötet tog 5 minuter. Hon frågade om jag kände lika dant som sist och jag sa ja. Då var saken klar. För mig tror jag att det gjorde skillnad att jag inte visade någon tvekan, jag diskuterade inte möjligheten till vanlig förlossning. Jag gav ingen öppning att jag var övertalninsbar. Jag visade ingen osäkerhet som de kunde ta tag i. Men jag förstår att jag hade tur som träffade så bra personal på MVC och sjukhuset som lyssnade på mig och respekterade mig. Klart du ska våga igen!

    Gilla

  5. Jag känner så väl igen mig i din fobi och har gjort kjesarsnitt med båda mina barn. Jag har lite blandade upplevelser av vården. Redan från början hade jag rustat mig för krig och bestämt mig för att inte öppna upp för en millimeter förhandling. Jag vägrade konstant alla stödsamtal (övertalningsförsök) och blev faktiskt respekterad i det. Dock behövde jag genomgå de obligatoriska läkarsamtalen. Första gången var det en jättebra manlig läkare. Jag hade läst på en del och sa att jag upplevde att informationen angående kjesarsnitt såg olika ut beroende på vilka kvinnor den riktade sig till. Förlossningsrädda fick skräckpropaganda och de som var tvingade till snitt fick lugnande information som tonade ned riskerna och trollade med statistiken. Han sa att han höll med om att det kunde ligga något i det. Andra graviditeten mötte jag tyvärr en annan typ av läkare som var direkt otrevlig, jag fick mitt snitt beviljat men gick därifrån och kände mig ledsen och kränkt. När jag har gjort mina snitt har jag blivit mycket väl behandlad. En barnmorska sa så fint efter snittet ”där ser du, det går att föda barn trots rädsla.” Lycka till framöver! Stå på dig. Ta hjälp av din partner och ge dig inte. Du kommer att få ditt snitt.

    Gilla

  6. Jag måste bara tillägga att jag tror att det hjälper att vara benhård, tveka inte och visa ingen vilja till förhandling. Överdriv om du behöver. Själv har jag blodfobi och svimmar vid minsta skråma. Det drog jag fördel av. Jag framhävde även att jag gått i terapi samt i flera år deltagit i en meditationsgrupp för att få bukt med mina problem. Det hade jag gjort men inte i syfte att påverka min fobi utan av andra skäl. Men jag fick det att låta som att jag medvetet hade jobbat med mina besvär. Lite lurigt, men jag gjorde vad som krävdes helt enkelt. För mig har en ”vanlig” förlossning varit otänkbart sedan den dagen jag fick kännedom om hur barn kommer till världen. Jag vet att det låter tokigt, men tanken på att jag skulle föda ett barn vaginalt var lika omöjlig som tanken på att min man skulle föda ett.

    Gilla

  7. Så jobbigt det låter. Det är ju helt förståeligt att de vill att folk ska föda vaginalt wftersom man vet att det uppenbarligen är bäst, men då behövs ju verkligen ett stort pedagogiskt stöd och att om man är så rädd får känslan av att bli tagen på allvar och inte att de försöker tvinga en till något som kanske gör att man stänger sig helt för det naturliga alternativet. Tur ändå att din förlossning startade av sig själv. Forskning har bland annat visat att barn med planerat snitt löper större risk att drabbas av leukumi än de som föds med akut snitt. Så nog är det för barnets bästa de vill att barnet ska födas naturligt. Jag perSonligen tycker att det vore oerhört problematiskt om det gick lätt att välja kejsrsnitt, och tycker det är bra att vården jobbar för att man ska känna trygghet inför det. Men de måste ju helt klart jobba på hur de bemöter gravida med rädsla. Är helt med dig när du skriver att barnets mamma måste må bra osv. Men även om man är rädd ska man kanske inte ha inställningen att kejsarsnitt är ens enda alternativ, utan försöka vara öppen för information som kan hjälpa en. Hoppas samspelet mellan vård och födande kan bli bättre och tryggare. Föda barn är såklart inget en gör i en handvändning, det gör ont och man får självklart ett förändrat underliv även om det inte gått sönder alls, men så är det bara. Och det behöver inte vara något dåligt med det. Lycka till alla i denna situation, hoppas ni möter respektfull personal.

    Gilla

    • Fast statistiken som presenteras är extremt vinklad. Anledningen till att det blir mer komplikationer vid snitt är ju ofta för att det redan innan finns en komplikation som lett till ett snitt. Och att det är vanligare med ditt eller ditt vid snitt eller vaginal förlossning, det handlar om väldigt små marginaler. 2 procent istället för 1,6 procent så det är verkligen ingen anledning till att tvinga människor att föda vaginalt. Många som tvingas föda vaginalt där slutar oftast förlossningen med ett akutsnitt och planerat är alltid bättre än akut.
      Du verkar ha lite svårt att förstå att folk kan ha förlossningsfobi. Många väljer att inte bli gravida pga det. Jag begär inte att alla ska förstå människor med förlossningsrädsla men jag anser att alla kvinnor har rätt att bestämma över sin egen kropp

      Gilla

    • Anna, du är väl medveten om att du skriver på en blogg som skrivs av en person som har fobi för vaginal förlossning!!!!? Att då börja skriva om leukemi är oerhört oempatiskt och bidrar endast till skuld och skam. Även mammor som gör kjesarsnitt vill sitt barn det bästa. Men ibland kan snitt vara enda möjligheten att komma till världen på. Hade inte det funnits som ett alternativ hade jag aldrig vågat bli gravid och mina barn hade inte funnits. Du verkar inte veta vad verklig rädsla innebär. Skönt för dig, men visa lite mer ödmjukhet tack!

      Gilla

  8. Hmm..jag förstår inte riktigt vad du menar med det du skriver i början? Du får gärna förklara mer ingående så jag fattar 🙂 Nja, jag känner inte mängder av folk, och inte alla har förlossningsfobi. Har ett par vänner som inte har fobi, men som antagligen skulle välja kejsarsnitt på grund av att de tycker det verkar lättare. Men jag har också en vän som var rädd för att föda inför sitt första barn, gick i samtal och så vidare. Hon sprack från a till ö och det spädde på hennes rädsla, och hon fick planerat snitt med sitt andra barn. Jag har dessutom en syster som hade en väldigt jobbig förlossning samt upplevde att hon och hennes partner blev dåligt bemötta och omhändertagna på bb, det gjorde att de tvekade inför fler barn, trots att de verkligen ville ha det. De övervägde adoption med mera. De gick i aurorasamtal och skrev förlossningsbrev när de blev gravida igen. Andra förlossningen gick lätt som en plätt i jämförelse med första. Och det var de alltså verkligen inte inriktade på, utan trodde att det skulle bli ett helvete. Alla födslar kan vara så oerhört olika, även om du fött två eller tio barn. Förstår förstås inte exakt hur det är att ha förlossningsfobi, för det har jag inte, men har som sagt iallafall pratat med människor i min närhet som har känt stark olust inför sin förlossning, och som har haft fobi. Men som sagt, jag kan bara försöka tänka mig in i det. Kontentan av det jag kanske ville ha sagt, eller diskutera, är nog snarare att jag inte tycker att man lätt ska kunna välja om man vill föda med kejsarsnitt eller inte, utan att det då gäller extrema fall som när man har en förlossningsfobi, och självklart om det behövs på grund av andra komplikationer men det säger ju sig självt. Det är kanske också viktigt att understryka att det är skillnad på rädsla och fobi? Och att det är bra och viktigt att man kan få hjälp med sin rädsla. Om man har en partner eller annan så är ju deras roll väldigt viktig för hur man upplever förlossningen/kommande förlossning. Att upplysas om doulor ärkanske inte heller dumt? Bemötande hos personal är ju också väldigt viktig, samtidigt som det är viktigt att de belyser information. Det kanske är ganska relevant/önskvärt att bebisen utsätts för stresshormoner och så vidare. Såg en jättefin video på en kejsarsnittsfödsel, där föräldrarna och personalen kommit överens om hur det skulle gå till, bebisen fick liksom kravla sig ut själv för att det ändå skulle få likna en vanlig födsel litegranna, lugnt och tyst i rummet.
    Tillägger att jag inte vill låta otrevlig, skriven text kan ju väldigt lätt misstolkas. (och ursäkta om det är lite rörig text).

    Gilla

    • Jag menar att människor föder med snitt för att det finns en komplikation redan innan, alltså något medicinskt. Det ökar ju risken för komplikationer även under snittet. Endast 2 procent av alla förlossningar är kejsarsnitt utan medicinska skäl så det är ju en ganska liten andel. Självklart är jag för att man ska få stöd och hjälp med det slutgiltiga valet måste få ligga hos kvinnan själv istället för en enskild läkare. de allra flesta människor vill föda vaginalt i Sverige så jag tror inte att valfrihet i frågan skulle öka andelen kejsarsnitt märkbart. Tvärtom skulle nog människor vara mer mottaglig för samtal. Fram till jag fick mitt snitt beviljat fick jag höra så nyclet skräckhistorier om snitt och konstig statistik osv. Men så fort jag fick det beviljat fick jag veta att det var en relativt enkel och vanlig rutinoperation. Beroende på om du vill ha snitt eller tvingas till snitt mot din vilja (av medicinska skäl) så berättar läkarna olika. Det är så sjukt.
      Jag blir så trött på att folk bagatelliserar förlossningsrädsla och jag tycker att valet ska få ligga hos kvinnan
      Här är en jättebra artikel som förklarar mycket på ett bra sätt. Tror faktiskt du skulle gilla den.
      http://www.lakartidningen.se/Opinion/Debatt/2013/04/Kvinnan-kan-sjalv-gora-ett-informerat-val-/

      Gilla

      • Tack för länken till artikeln. Helt med dig på att det är jätteknepigt att man ska övertalas, eller att läkare berättar olika utifrån vilken sida man är på, alltså om man inte vet om man ska snittas eller när man vet. Det är ju såklart en operation, och jag tror att när man vet att man ska göra snitt så blir man ju inte matad med skräckscenarior direkt, det vore ju inte så pedagogiskt. Det står ju även i din artikel om olika komplikationer som ökar vid kejsarsnitt, och sedan är det ju annat som man vet kan bli, infektioner och att man inte får bära en tid efter (ja, jag har vänner som varit med om detta trots att de skött såret noga). Jag talar inte emot kejsarsnitt nu, definitivt inte. Jag tycker inte att man med fobi ska behöva lägga ner all sin tid för att kämpa med det. Vården måste bli bättre på bemötande och att SE de som verkligen är i behov av det, och de som är i behov av information, stöttning och så vidare. Som förlossningsvården ser ut idag kan jag tänka mig att flertalet, som kanske inte är så välinformerade, skulle välja snitt bara för att veta att de kommer få vara på ett sjukhus och föda. Tror verkligen på att det borde informeras mer hos mvc. Även om amning. Och jag tycker inte man ska amma till varje pris osv, har närstående som valt att inte amma, klart jag inte respektera deras val ❤ Dock tror jag att amning är det bästa för barnet. Men här behövs krafttag, det behövs så mycket mer. Ens partner borde få gå till mvc själv och få information så att den kan stödja kvinnan under graviditet, under förlossning (vaginalt eller kejsarsnitt spelar självklart ingen roll), med amning och omhändertagande av bebis och allt annat. Tycker det finns så mycket som kan utvecklas. Också inom vaginal förlossning, är verkligen ingen expert, men det här med med alla dolda förlossningsskador i underliv, det finns ju sätt att försöka undvika exempelvis bristningar. Information om eda/epidural, får man det? Att det kan påverka bebisen så att den inte får till rätt tag och därav inte kan amma ordetnligt, vilket leder till amningsproblem, och kanske utesluten amning. Ja, det är helt enkelt mycket som kan jobbas med.

        Gilla

  9. Ping: STJÄRNÖGONBLICK #2 | solsken, tulpaner och kattpussar. | REAKTIONISTA

  10. Varför pratas det aldrig om riskerna med vaginal förlossning? Frågan låter nästan absurd. Men självklart finns det massor med risker och nackdelar med vaginal förlossning. Naturligtvis pratas det inte om det. En vaginal förlossning är ju ”naturligt” och önskvärt och dessutom billigare för vården.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s